Vi åkte upp till BB åter igen (tredje gången) och gjorde en CTG-kurva. Hinnsvepning igen, blev min 5:e och hon konstaterade att jag börjat öppna mig. Hade även värkar som kom och gick. Dom mätte bebisen med ultraljud och kollade så att navelsträngen gav honom rätt flöde. Dom kände och klämde på magen.

Efter samtal med läkaren så fick vi besked om att vi skulle komma in på BB nästan dag (Tisdag 26:e) för igångsättning pga. att dom inte ville vänta längre då bebisen under kort tid ändrat sitt rörelsemönster. Bra att han skulle få komma ut tyckte vi, men gud så nervöst!

 

En natt med lite sömn, mycket värkar och drogad på sömntabletter men ändå vaken!

Mina värkar hade nu hållit på i nästan tre dagar till och från. Vi åkte in till BB för igångsättning tidigt på morgonen. När vi kom in dit fick vi veta att jag var igång på egen hand så fick bara ett stimulerande dropp för att öka värkarbetet.

Sakta sakta jobbade vi oss mot målet, det var roligt och spännade. Men tiden gick och inte mycket hände. Barnmorskan pekade hål på fosterhinnan och vattnet forsade ut. Jag hade lustgas och ryggbedövning för att lindra smärtan.

Ca. 20 timmar senare var jag helt slut! Barnmorskan hade ökat droppet till max och värkarna kom så tätt så jag fick näradödenupplevelse! Nu var det inte roligt längre! Nu hade jag fått nog trots att jag var helt öppen, kunde inte stå, inte tänka, kändes som jag skulle kollapsa. Vi tryckte på larmklockan och Andreas försökte meddela att jag inte orkade mer. Nu drog helvetet lös! Jag blev av med syr/lustgasen, fick lägga mig ner, personal överallt och läkare. Nu kom sugklockan fram. Sju försök att dra ut honom med krystvärkar från helvetet och med folk som låg/ hängde över min mage. Min kropp var inte klar för att krysta än, men ut skulle han!

Personalen förberedde för att klippa mig för att kunna dra ut honom snabbt. Men till slut togs beslutet att jag skulle snittas. Minns kaoset runt mig, smärtan jag hade var utan dess like och jag ville bara försvinna. Äntligen skulle detta helvete ta slut och jag skulle få somna in. Det sista jag minns var masken över mitt ansikte nere på operationsbordet och sen var jag borta.

 

Vaknade upp i en säng på IVA och hade en fruktansvärd värk i kroppen. Det blödde kraftigt mellan benen och jag minns känslan av att det pulserade ut blod. En barnmorska klämde hårt på min mage så jag skrek av smärta! Hon var tvungen att kolla så livmodern dragit ihop sig. Bad om smärtlindring, dom fick ge mig massor innan jag kände någon som helst effekt och till sist försvann jag in i dimman. Vaknade några timmar senare när Andreas kom för att hämta mig. Han hade under morgonen spenderat tid med vår lille pojke och berättade att jag snart skulle få träffa honom. Hade jag blivit mamma!? Var det sant!? Jag fick en sån overklig känsla i kroppen när jag fick veta att vår lille Gustav anlänt till världen 04.31 onsdag morgon.

 

 

Det jag skrivit ovan är hur det gick till i stora hela, vill inte gå in för djupt på detaljer då det känns jobbit för mig. Många som undrar vad som hände oss där uppe på BB och känns jobbigt att berätta för alla om och om igen. Så därför har jag valt att skriva ner här på min blogg i stora drag om hur det gick för oss den dagen Gustav kom. Blev en extrem förlossning då jag genomgick långt värkarbete, en vaginal förlossning nästan till fullo, sugklocka och sen akutsnitt.

Både jag och bebisen blev tagna av den intensiva och långa resan och vi hade en del att ta igen innan vi fick åka hem. Blev kvar på BB till i Söndags.

 

Andreas hade det också jobbigt, inte roligt att stå brevid när det blev sådär tokigt! Kan bara säga att vore det inte för Andreas hade jag aldrig orkat, eller kunna varit så stark. Han var/är verkligen min klippa, ställde upp till 200%! Han var närvarande och delaktig genom hela förlossningen och tiden efteråt.

 

Sista bilden på magen, tagen på toan på BB :)

 

Tog en bild precis när vi kom, Andreas sitter och väntar på barnmorskan.

 

Några bilder på förlossningsrummet.

 

Andreas och detta ståbord var mina bästa vänner under den där tiden!.. och lustgasen förstås!

 

Värkarbete pågår.

 

Första mötet med vårt hjärta.

 

Trött, chockad men glad.

 

Äntligen här hos oss, lille Gustav! Han mår nu bra och det är viktigast!

 

Gustav fyller en vecka idag <3